Chiran

Vid slaget om Midway öarna i juni 1942 led den japanska flottan ett förödande nederlag och förlorade bl.a. fyra hangarfartyg (Kaga, Soryu, Akagi och Hiryu) medan USA bara förlorade ett hangarfartyg (Yorktown). Japan förlorade också ca 300 plan medan USA förlorade ca 150 plan vilket gjorde att styrkeförhållandena i Stilla havet tippade över till USA:s fördel. Japan kunde helt enkelt inte ersätta förlorade plan och piloter i samma takt som USA. Ett sätt för japanerna att kompensera detta var att korta ner pilotutbildningen, men det fick också konsekvensen att de var sämre utbildade än sina amerikanska motsvarigheter när de gick ut i strid. Detta kom framför allt att visa sig vid slaget om Filippinska sjön i juni 1944 när japanerna förlorade tre hangarfartyg (Tahio, Shokaku och Hiyo) och ca 600 plan. USA förlorade däremot inga hangarfartyg och förlorade endast ca 130 plan. Detta förödande nederlag fick japanerna att inse att det behövdes en alternativ krigföring till sjöss för att jämna ut styrkeförhållandena.

I oktober 1944 blev amiral Takijiro Onishi utsedd till befälhavare för den första luftburna flottan på norra Filippinerna. Ett av hans uppdrag var att utbilda speciella attack förband (japanska Tokubetsu Kögekitai) bestående av självmordspiloter, mera känt som Kamikaze (japanska Tokkö). Syftet var att utbilda piloter i att krascha sitt plan in i ett fientligt fartyg och oskadliggöra det. Utbildningen var frivillig och kortare än en vanlig pilotutbildning och lockade främst unga män (den yngsta lär ha varit 17 år) som kom från alla samhällsklasser med olika bakgrunder. En del med militär bakgrund, andra inte. Gemensamt för dem alla var att de såg en möjlighet att få uträtta något av värde och dö en ärorik död för kejsare och Japan. En viktig del av utbildningen var att lära ut rätt anfallsvinklar, dels för att uppnå största möjliga skada, dels för att undvika fartygens luftvärn.

Men det fanns också tvivel och direkt motstånd till speciellt upprättade självmordsförband. Det ansågs vara oetiskt att skicka ut unga piloter till en säker och medveten död. Man ansåg också att det var slöseri med resurser i en redan ansträngd situation att lägga ner tid och pengar på att utbilda piloter och tillverka plan som bara kunde användas en gång. Det logiska med både piloter och plan är att de ska kunna återvända och användas för fler uppdrag. Det var dessutom långt ifrån någon garanti att självmordsuppdragen blev framgångsrika. Men det rådde ingen brist på frivilliga och de omhuldades av en myt och prestige av religiösa mått. Något som det för oss utifrån vårt västerländska kynne kan vara svårt att förstå.

De plan som användes vid självmordsattacker skiftade beroende på vad som fanns tillgängligt. Det kunde vara alltifrån från jaktplan till mindre bombplan av äldre modell, men också nyare. Gemensamt för dem var att de lastades med så stora bomber som möjligt för att åsamka största möjliga skada. Självmordspiloternas huvudsakliga mål var i första hand hangarfartyg, slagskepp eller andra större krigsskepp. Storleken på självmordsuppdragen varierade men kunde bestå från ett tiotal plan och uppåt. De hade oftast eskort av mer erfarna piloter som man från japansk sida var mer rädd om. Deras uppgift var att guida självmordspiloterna till målområdet och även bekämpa fientligt jaktflyg för att sedan återvända till basen. I den mån det var möjligt dokumenterade de också resultaten av attackerna.

Den första organiserade Kamikaze attacken utfördes vid slaget om Leyte bukten utanför Filippinerna i slutet på oktober 1944. Men det var först på våren 1945, under slaget om Okinawa, som de sattes in i stor omfattning. Från baser på Kyushi, den sydligaste av Japans fyra fastlandsöar, lyfte självmordspiloter mot amerikanska örlogsfartyg utanför Okinawas kust, och en av dessa baser låg i Chiran, ca 30 kilometer söder om Kagoshima. Basen hade upprättats i december 1941 för att utbilda piloter, men kom i mars 1945 pga. sitt strategiska läge bli en bas för självmordsuppdrag mot Okinawa, ca 2,5 timme bort. Mellan 6 april och 22 juni under en operation som kallades för KIKUSUI lyfte 1036 självmordspiloter från baser i Kyushi och av dessa lyfte 439 från Chiran, vilket gör Chiran till den bas varifrån flest uppdrag utgick ifrån. Andra baser på Kyushi var Kanoya, Kushira och Bansei.

Självmordspiloterna på Chiran (och inte bara Chiran) fick många gånger vänta på sina uppdrag, ibland under långa perioder vilket kunde leda till tristess. Ett sätt att tillbringa dagarna var att skriva avskedsbrev och förbereda sig för sitt uppdrag. Många besökte också en lokal restaurang i Chiran som drevs av en kvinna som hette Tome Torihama. Hon var väldigt mån om piloterna medveten om vad de stod inför. Hon var i sin tur lika omtyckt av piloterna och kallades därför för Kamikaze piloternas moder. Många av piloterna gav Tome sina sista brev och sina ägodelar och bad henne att överlämna dessa till anhöriga.

Varje pilot som tilldelats ett uppdrag omgavs av en semi-religiös ceremoni inför uppdraget och när de lyfte kantades startbanan av andra piloter, anhöriga och andra som sökt sig till basen för att ta farväl och önska dem lycka till. Men uppdragen kantades också av problem, en del plan fick tekniska problem redan före och vid start, andra blev tvungna att återvända efter start av samma skäl. Vädret kunde vara oförutsägbart och kunde innebära att uppdraget fick avbrytas. Vid andra tillfällen hittade man inte målområdena och blev av bränslebrist tvungna att återvända. Besvikelsen var då stor bland de piloter som återvände, men som oftast fick de en ny chans och då med bättre lycka. Men det fanns också självmordspiloter som aldrig hann få något uppdrag, eller en andra chans, och överlevde därför kriget.

Kamikaze attackerna kom inte att påverka slaget nämnvärt, de flesta Kamikaze sköts ner av fartygens luftvärn eller av jaktplan som mötte planen innan de hann fram till sina målområden. Det var också vanligt att Kamikaze missade sina mål. Likväl sänktes ca 35 örlogsfartyg av Kamikaze, dock inga hangarfartyg, och någonstans mellan 200 och 400 fartyg träffades, där ibland ca 30 hangarfartyg. Ca 5000 besättningsmän dog i attackerna och lika många skadades. Aldrig tidigare eller senare har den amerikanska flottan drabbats av så stora förluster som under slaget om Okinawa. Lägg därtill den psykologiska effekten Kamikaze attackerna hade på fartygsbesättningarna.

Vid sidan av traditionella plan som användes vid självmordsuppdrag framställde japanska ingenjörer under 1944 en vad man skulle kunna kalla för självmordsraket som kallades för Ohka (svenska körsbärsblomma). Raketen fästes under till ett mindre bombplan och när planet närmade sig målområdet kröp en pilot ner i raketen och frigjorde den. Därefter styrde piloten den med hög hastighet mot det tilltänkta målet. Framgångarna med Ohka var dock mycket blygsamma.