Kaufbeuren - Irsee

1849 upprättades ett mentalsjukhus (klinik) för psykiskt sjuka människor i ett tidigare kloster i Irsee, ca åttio kilometer sydväst om München. Sjukhuset hade ca 80 platser men antalet patienter steg i rask takt så därför byggdes ett större sjukhus för ca 150 patienter i Kaufbeuren som stod klart 1876, ca fem kilometer söder om Irsee. Klostret i Irsee kom därefter att bli en filial till sjukhuset i Kaufbeuren och vårdinrättning för långtidspatienter. Efter att nazisterna tagit makten i Tyskland 1933 kom kliniken i än större omfattning att institutionalisera psykiskt sjuka människor som inte levde upp till de nazistiska rasidealen. Under trettiotalet kom kliniken att ha plats för ca 1200 patienter och blev därmed den största kliniken i ett område som kallas för Schwaben. Därför kom patienter från hela området, inkl. Bayern, att skickas till Kaufbeuren. Vid sidan av vuxna patienter inrättades också speciella barnavdelningar på kliniken.

Chef för kliniken var psykiatriker Dr. Valentin Faltlhauser, en hängiven anhängare av den nazistiska rasläran och förespråkare av både sterilisering och mord på psykiskt och fysiskt handikappade människor. Enligt den nazistiska rasläran ansågs dessa vara en ekonomisk belastning för samhället och ett direkt hot till den tyska rasen om de tillät föröka sig. Det var dock ett känsligt ämne att döda tyska medborgare, men en månad efter krigsutbrottet i september 1939 undertecknade Hitler en order som gav utvalda psykiatriker och läkare mandat att mörda patienter inlagda på mentalsjukhus. Morden ingick i ett program som kallades för T-4. Listor skickades ut till sjukhus runt om i Tyskland med namn på patienter som skulle mördas. Mellan augusti 1940 och augusti 1941 skickades 687 patienter från Kaufbeuren – Irsee till Grafeneck eller Hartheim där de mördades med koloxid i gaskammare.

T-4 programmet avvecklades i augusti 1941 efter protester från allmänheten, i synnerhet från inflytelserika biskopar och präster, som ifrågasatte morden på tyska medborgare. Men det innebar inte att morden upphörde utan kom i stället att utföras direkt på sjukhusen under överseende av legitimerade läkare och sjuksköterskor. Denna form av mord kallades för vild eutanasi eftersom den inte längre var centraliserad från Berlin utan decentraliserad till respektive sjukhus att själva avgöra vem som skulle mördas.

Vid Kaufbeuren – Irsee införde Dr. Faltlhauser i augusti 1942 en svältdiet som gick ut på att patienter som inte kunde bidra till sin egen försörjning gavs en näringsfattig diet som gjorde att de på sikt svältes till döds. I november 1942 fick denna svältdiet en laglig grund då det bayerska inrikesministeriet beslutade om ett svältdekret. Dekretet undertecknades av Dr. Walter Schultze som var en drivande kraft inom delstaten Bayern av mord på psykiskt och fysiskt handikappade människor. Förutom svältdiet mördades patienter också med sprutor innehållande lugnande medel (luminal). 

Det utfördes också medicinska experimentet på kliniken, bl.a. injicerades barn med ett provvaccin mot tuberkulos. Tretton barn dog till följd av dessa experiment. Kaufbeuren – Irsee befriades av amerikanska trupper i slutet på april 1945, men utan att man hade klart för sig vad som pågick på sjukhuset. Därför kunde morden i hemlighet fortsätta en månad och så sent som den 29 maj mördades fyraårige Richard Jenne innan det blev stopp. Mellan 1940 och 1945 mördades över 1300 män och kvinnor och ca 200 barn vid någon av de två klinikerna, majoriteten vid Irsee. De som mördades under den vilda eutanasin begravdes fram till april 1944 på en kyrkogård i st. Stephan. Därefter fram till maj 1945 begravdes de istället på en kykrogård intill klostret i Irsee som upprättats för ändamålet.