Kaufering I-XI

Utanför Landsberg am Lech, ca fyra mil väster om München, upprättades elva stycken arbetsläger som kallades för Kaufering I-XI och som existerade mellan juni 1944 och april 1945. Samtliga läger underställdes Dachau. Fångarna kom från tidigare evakuerade läger som hotades av fiendens arméer. I Kaufering tvingades de bo i ouppvärmda undermåliga baracker som delvis låg under mark, delvis över mark. Majoriteten av fångarna utnyttjades som slavarbetare i konstruktionen av underjordiska fabriker i området. I dessa var det tänkt att tyskarna skulle förlägga produktion av delar till det tyska jaktplanet, Messerschmitt ME 262. Fabrikerna kallades för Walnuss II, Weingut II och Diana II och låg helt eller delvis under mark och var massiva för att kunna stå emot allierade bombningar. Tyskarna planerade att bygga sex stora fabriker men endast tre påbörjades och dessa hann aldrig bli fullt färdigställda innan krigsslutet. Bl.a. pga. brist på både betong och stål. Någon produktion kom heller aldrig påbörjas eller var på sin höjd marginell utan någon som helst inverkan på kriget.

Brist på mat, brist på sjukvård, brist på mediciner och hårt arbete bidrog till en hög dödlighet i samtliga läger. fram till hösten 1944 transporterades döda fångar två gånger per vecka till Dachau för kremering. Men pga. transportsvårgiheter och bränslebrist beslöt SS chefen, Heinrich Himmler, att döda fångar skulle begravas i massgravar i närheten till respektive läger. Döda fångar transporterades på kärror som drogs av andra fångar till massgravarna och begravdes.

I januari 1945 utbröt en tyfusepidemi i flera läger vilket ledde till att tusentals fångar dog. Samtliga kommendanter hade tidigare tjänstgjort vid koncentrationsläger i Östeuropa. Lägg därtill vakternas brutalitet som ofta var godtyckligt. I slutet på april 1945 började SS evakuera lägren och fångarna tvingades iväg på dödsmarscher mot Dachau. När amerikanarna befriade lägren den 27 april, 1945, hade SS satt delar av fångbarackerna i brand och hundratals lik låg utspridda i lägren. Ett fåtal fångar som hade gömt sig eller lämnats kvar av SS mötte de amerikanska befriarna. Av de ca 30 000 fångar som satt i något av lägren dog ca hälften. Fångbarackerna var vid krigslutet i så pass dåliga skick att de flesta utav de förstördes. Endast ett fåtal finns kvar i varierande skick och det kan vara svårt att avgöra vad som är vad.